Jag heter Stefan Manning och är även känd som Ultrastefan

Här kommer en mer utförlig presentation av mig själv:

(uppdaterad 2014-11-28)

Född: 9 April 1956
Uppväxt: Göteborg (Kålltorp och Biskopsgården)
Bor: I lägenhet i Partille, NO Göteborg
Längd: 179 cm
Vikt: 98,5 kg (2014-11-27)  - Working on it - promise!
Familj: Hustru Carina. 4 underbara grabbar från tidigare äktenskap. Alla är numera utflugna.
Intressen: Ultralöpning och triathlon i synnerhet. Motion och friskvård i allmänhet, mina vänner, se på film. Dessutom är jag väldigt mycket intresserad av historia.
Röker: Nej - slutade 1996
Snusar: Nej - slutade 1994
Dricker: Älskar öl eller ett glas vin då och då. Dricker helst inget starkare.
Mat jag gillar: Korv Stroganoff (favvorätten), husmanskost, pizza och pasta
Mat jag inte gillar: Svamp i alla former. Klarar det inte trots att jag försökt. Samma sak med Keso. Skaldjur (räkor är OK). Inlagd gurka och sill. Majonnäs. Potatissallad och annat kleggit. Kina och Thai-mat funkar i yttersta nödfall.
Utbildning: 3 årig humanistisk linje, Arméns teknikerskola - 2 år. ADB-programmet 120p. Har en fil.kand. i Informatik. Totalt 185,5p (gamla poängsystemet). Tillkommer bland diverse distanskurser inom IT (Java, logistik, e-handel, webbplatsdesign etc) samt en kurs i kost vid träning, så totalt har jag skrapat ihop 210 högskolepoäng
Yrke: Systemförvaltare på Volvo IT
Gamla yrken: Yrkesofficer i teknisk tjänst eller armétekniker under åren 1976-1994. Jobbade då på en verkstad med underhåll av eldhandvapen, luftvärnspjäser och lite annat smått och gott. Hoppade av i samband med nedläggningen av Lv6 1994. Ett av mina klokare beslut här i livet. Satte mig på skolbänken och pluggade Informatik.
Politisk åskådning: Totalt förrvirrad, men drar nog lite lätt åt vänster, trots att jag röstade på alliansn. EU-motståndare, men euroanhängare. På basis av den första meningen, finns det faktiskt de som tror att jag är kommunist!! (knack-knack! Är det någon hemma?). Annars är det nog sunt förnuft som gäller och min favoritideologi.
Läser (böcker): Enbart facklitteratur - främst om träning, hälsa och kost. På senare tid lite medicinsk litteratur. Lite skönlitteratur, men det lyssnar jag gärna på som ljudbok
Tidningar: Aktiv Träning, Marathonlöparen, Bicycling, Allt om Historia och Militär historia. Har fullt upp att läsa dessa.
Lyssnar på 1: Allt utom Hip-hop (totalt vedervärdigt). Gillar taktfast musik med beat som gör sig bra på ett löppass, spinningpass och dylikt. Hårdrock är outstanding
Lyssnar på 2: CD-böcker på väg till och från jobbet, på så sätt tillgodogör jag mig lite vanlig skönlitteratur.
Tittar på: Filmer (främst komedier och action). Tittar också på sport och dokumentärer, helst med historisk inriktning.
Medlem i: Team Ultrasweden, Team Ultratriathlon, IK Jogg, Svenska Marathonsällskapet, Sävedalens Cykelklubb. Utöver det är jag även "ordförande" i Löparsällskapet Efterkälken (LEK). Utöver idrott är jag även medlem i Hjärt- och Lungfonden och Skandinaviska Aortadissektionsföreningen (som jag varit med att grunda och där jag är sekreterare).
Favoritsport att utöva: Ultralöpning, Triathlon, Löpning, Spinning. Har även varit aktiv som tävlingsskytt och bangolfare.
Sport jag inte gillar: Kampsport och motorsport.
Favoritsport (att se på TV): Löpning, Triathlon, multisport, friidrott, American Ninja Warrior. Fotboll och Ishockey? Tja, vid väldigt sällsynta tillfällen.
Favoritfärg: Blå
Favoritlag (fotboll) IFK Göteborg, Änglarna, Blåvitt om man nu skall välja något. Min morfar var med i styrelsen och hans far var med och grundade blåvit.
Favoritljud 1: Startskott
Favoritljud 2: Ljudet av massa joggingskor som klapprar mot asfalten under ett lopp.
Favoritband: Dire Straits, Rammstein, ZZ Top
Favoritfilm: Running on the Sun (Badwater), Distance of truth (Badwater), Triumfens ögonblick, Star Wars-filmerna och Ringen-trilogin
Favoritsåpa: Masterchef och Biggest loser
Favoritprogram - TV Mot alla odds - det finns inget program som slår detta.
Detta är jag ensam om (skryt) 1: Jag var den enda utbildade vapenteknikern i försvaret (på den tiden) som gått humanistisk linje.
Detta är jag ensam om (skryt) 2: Jag sprang första broloppet (år 2000) två gånger (då deltog ca 90000 personer). Sedan sprang jag loppet varje gång tills det lades ner. Totalt 8 lopp. De andra kunde maximalt komma upp i 7 lopp.
Detta är jag ensam om (skryt) 3: Jag satt 25 timmar på en spinningcykel till förmån för Rosa Bandet insamlingen oktober 2008 och klev inte av en enda gång. Vet inte säkert om jag har den för mig själv. Men jag har inte hittat någon notering så säger något annat. Det finns dom som spinnat flera dygn men lagt in pauser. Så tills jag är motbevisad så anser jag mig vara ensam om den. Dessutom är jag den ende som suttit på cykeln 25 timmar alla sex gångerna detta har arrangerats.
Favoritlopp (Triathlon) Kalmar Triathlon (Ironman)
Favoritlopp (Tidsultra): 6 timmars loppet i Skövde på vinter/vårkanten och Skövde Ultrafestival (48H) på sensommaren - ett kanonarrangemang och mycket socialt.
Favoritlopp Distansultra: TEC (Täby Extreme Challange) - 100 miles (160,9 km) och Black River Run i Västerås - 100 miles.
Favoritlopp Marathon: Båstad Marathon - outstanding vad gäller både arrangemang och vacker bana

Favoritlopp Halvmaraton

Prinsens Minne i Halmstad - outstanding vad gäller både arrangemang och vacker bana.
Favoritdistans Triathlon: Ironman (3860m simning, 180,2 km cykling och 42,2 km löpning)
Favoritdistans Löpning: Tidslopp på 24 timmar eller mer och Marathon. Annars är halvmaran (21097,5 m) en trevlig distans (som träning)
Favoritsajt på Internet: Jogg.se, Ultradistans.se, Badwater Ultramarathon,
Bästa löparminne 1: Skövde ultrafestrival 2010 på 48 timmars. När jag passerade 200 km. Vilken mental kick!
Bästa löparminne 2: Båstad Marathon 2010. En riktig värmemara i 32 graders värmen och en av de vackraste banorna jag sprungit.
Bästa löparminne 3: Paris Marathon 2006, startade på min 50 årsdag. Vilken mäktig upplevelse att dra iväg på Champes Elysées med 35000 andra till tonerna av Vangelis odödliga ledmotiv från filmen Triumfens Ögonblick!
Bästa löparminne 4: 24 timmars i Espoo 2010. När japanskan Sumei Inagaki passerade mig mellan 5 och 10 meter från tidtagningsmattan vid varvningen och satte världsrekord för damer i 24 timmar på 236 km och när hon lite senare som första dam i världen, passerade 240 km. Då var jag nästa i exakt samma position. Två magiska ögonblick och jag brukar säga att så nära ett världsrekord har jag aldrig varit. En grym upplevelse.
Bästa löparminne 5: När jag 2011, timade årets sistsa lopp - Sylvesterloppet och då hade jag under året som gått sprungit totalt 3333,33 km.
Bästa löparminne 6: 6 april 2013. Då jag passerade marathondistansen för första gången efter min aortadisektion.
Bästa triathlonminne 1: Min tredje Ironman i Kalmar 2010 - målgången
Bästa triathlonminne 2: Min andra Ironman i Kalmar 2005 - målgången
Bästa triathlonminne 3: Mitt första triathlon – Göteborgs triathlon 2002. 400m simning, 20km cykel, 4 km löpning. Fick blodad tand direkt. Det var så j-a roligt!!!
Bästa triathlonminne 4: Jonas Coltings träningsläger i Borås i början av juni 2004. En höjdare. Lärde mig mycket där och fick verkligen veta att jag levde.
Bästa triathlonminne 5: Säsongen 2005. Jag lyckades göra alla förekommande tävlingsdistanser på en och samma säsong. Från sprint till Ironman. Totalt gjorde jag 10 triathlontävlingar 2005.
Värsta löparminne 1: Skövde 6 timmars den 9 mars 2013. Det var meningen jag skulle klippa maratondistansen för första gången efter min aortadissektion. Men det blev genomklappning plus att mitt höger knä satte käppar i hjulet. Jag missade maratondistansen med 206 m. Besvikelsen var total och jag har inte riktigt kommit över den ännu.
Värsta löparminne 2: Paris Marathon 2007! 30 grader i skuggan den 15 april!! Jag jag fick ingen vätska mellan 15 och 35 km! Raglade över mållinjen efter 6 timmar och 9 minuter! Dåligt av arrangörerna!
Värsta löparminne 3: Borås 6 timmars 2012. När jag äntligen kämpat upp mig i form för att springa efter aortadissektion, så ballade knäet ur. Den besvikelsen sitter i ännu.
Värsta löparminne 4: 3/5 1998. då jag för första gången sedan 1985 började springa igen – 106 kg tung. Sträckan var 1,8 km och det tog 12 min och 14 sek. Jag var fullständigt slut.
Värsta löparminne 5: Skövde ultrafestival 2011 på 48 timmars. Jag fick sådan djup mental dipp där. Och jag kunde bara inte komma ur detta negativa grepp. Jag var tvungen att ge upp efter 29 timmar (tror jag det var). Packa ihop och åka hem. Den menatal genomklappningen har jag fortfarande inte riktigt kommit över.
Värsta triathlonminne 1: Simningen i Kalmar 2007. Meterhöga vågor. Fick hur mycket kallsupar som helst. Kändes som om jag svalde halva Östersjön. Spydde flera gånger och var tvungen att bryta efter två varv. Jag mådde så illa att det var helt enkelt omöjligt att cykla. Uruselt!
Värsta triathlonminne 2: Simningen i Kalmar 2005. Meterhöga vågor. Felnavigerade och simmade totalfel inte bara andra varvet utan även sista varvet. Uruselt!
Värsta triathlonminne 3: Simningen i Säter. Jag mådde illa och höll på att kräkas, efter ca 3500 m och var jag nära att bryta. Det var mycket varmt den dagen. Resten av tävlingen gick som tur var bra.
Värsta triathlonmine 4: Malmö triathlon 2004 - halv ironman. Blåste nästa full storm och det var ingen hit att cykla 9 mil ute på Skåneslätten.
Värsta triathlonminne 5: Saltgurkan jag tvingade i mig under Kalmar triathlon 2004. Urrrk!!! Men det var fråga om att klara sig genom tävlingen och då är sådant som smak av underordnad betydelse. Effekten av det man stoppar i sig har mycket högre prioritet.
Bästa löparrunda 1: Hemifrån mig, utmed Säveån upp till Humlebadet vid Aspens sydspets. Oehörd vacker slinga, speciellt när man kommer upp till Jonsered och springer på baksidan av fabrikerna upp mot badet. En lisa för själen. På hemvägen springer jag genom Lexby fägata.
Bästa löparrunda 2: Vägen till jobbet över Älvsborgsbron i gryningen. Woow!
Värsta löparrunda: Goråsbackarna borta vid Aspenäs, när jag sprang Aspen runt
Vackraste löparrunda: Sandstranden på Skallerup Klit i Danmark vid solnedgången. Går inte att beskriva, måste upplevas.
Fulaste löprunda: Min lunchrunda på jobbet. En sväng runt i Arendals industriområde. Det finns vackrare, men det ger mig löpning.
Är stoltast över: Kalmar Triathlon och mina tre Ironman och när jag satt 25 timmar på en spinningcykel och körde utan att kliva av en enda gång. Och att jag låg på världsrankingen 2010 i 48 timmars. Det var coolt.
Uppskattar: Ärlighet, sunt förnuft och kämparanda, människor som gör något åt saken istället för att gnälla.
Mina 5 bästa egenskaper:

1.Positivt tänkande

2.Uthållighet (fysisk och psykistk)

3.Stooort tålamod

4.Har humor (kan skoja om allt, även om det inte är poltitiskt korrekt.)

5.Hjälpsam

 

Mina 5 sämsta egenskaper:

1. Fruktansvärt svårt att komma ihåg saker och folk jag träffat, även om det var fem minuter tidigare. Jag är även en tröskelglömmare.

2. Svär mycket och ofta, fast det har minskat en hel del med åren.

3. Svårt att ta emot beröm

4. Jag pratar på tok för mycket

5. Alla mina dåliga (?) Göteborgsvitsar

Gör mig glad:

1.Att få springa!

2.Folk som är prestigelösa

3.Att gå utanför sin box. Se folk som kämpar trots att oddsen är emot dem. Det behöver inte vara en OS-guldmedaljör. Det kan var en som ropar ut sin glädje över att ha lyckats springa 2,5 km. Inget märkvärdigt för mig, men den personen har överträffat sig själv. Sådant gillar jag.

4.Folk som man kan skoja med och har glimten i ögat.

5.Att vara hjälpsam

Gör mig arg:

1. Prestige! - Hur många har inte fått sina liv förstörda på grund av prestige? Jag bara hatar det!

2. Jantelagen. Jag bara avskyr den och alla som tillämpar den. Den borde kriminaliseras!

3. Att bli avbruten när jag pratar. Det ser jag som ett tecken på att den andre inte är intresserad av att höra på det jag har att säga.

4. Tjafs. Diskussionoer som inte leder någon vart och ältande.Folk som inte kan inse när något är överspelat, utan skall älta saker och ting i alltid och oändlighet.

5. Sist men inte minst: Telefonförsäljare. Vilket j-a otyg!

Mina prylar:

(ett axplock)

1. Löparskor. Asics Nimbus och Hoka One One Stinson

2. Kläder. Helst Gore eller Craft. Lite dyrare men i gengäld hållbara.

2. Tempocykel: Trek Series 9, Projekt One (en grrrrym kolfiberhoj), Speedplaypealer

3. Linjecykel: Focus Culebro 2, Speedplaypedaler

4. Pendelcykel: Nishiki Hybrid, SPD-SL pedaler

5. Våtdräkt: Ironman Stealth, stl Medium-Large

6. Sportbrillor: X-Kross

7. Klocka: Garmin 910 (inte ett pass utan den)

8. Sist men inte minst - min Badwaterkepa

MOTTO:

Jag har tagit följande deviser till mitt hjärta:

"Don’t ever give up!"

"Det första steget på väg mot en omöjlighet är att tro på det"

"The only way to define your limits is to go beyond them"

"It will probably not gonna kill you. And if it's not killed you, what's the big deal?"

Dont Ever Give Up

 

Nu har Ni fått en uppfattning om mig. Mitt liv handlar idag om motion och friskvård. Triathlon och löpning i synnerhet (om inte detta har framgått). Från att ha blivit en skarp förmaning från doktorn att omedelbart börja motionera (om livet var mig kärt) har detta utvecklats till ett nytt sätt att leva. Jag sprang mycket på 80-talet. Men slutade eller rättare sagt gav upp, då skadorna kom, den ena efter den andra. Jag levde ett liv utan fysisk träning från mitten av 1986, vilket ganska snart syntes på mig. Kilona invaderade mig och slog rot i min kropp. För att göra degenereringen mer komplett så återupptog jag rökandet och snusandet. I maj 1998 kom en vändpunkt i mitt liv. Då blev jag inom loppet av två dagar utmanade på att springa Göteborgsvarvet 1999 (Göteborgsvarvet 1998 hade gått veckan innan) av två personer som jag kände på olika sätt. En var väninna till Eva - min dåvarande fru och den andra var en arbetskamrat. Ett par månader tidigare hade läkaren skällt ut mig och uppmanat mig till att motionera och jag hade faktiskt gått i tankarna att åter ta upp motionerandet igen. Det fanns ju all anledning. Högt blodtryck, kraftig övervikt osv. Lägg till detta att budskapet från läkaren var att (när man skalat bort alla inlindningar och dolda hintar). Motionera eller dö. Men dessa två utmaningar jag fick, såg jag som ett tecken. Den 23/5 1998 började jag. Jag sprang hemma på vägen en bit bort och tillbaka. Totalt var sträckan 1800 m. Det tog nästan 14 minuter och jag var helt slut och orkade inte göra något den kvällen. Jag upprepade denna runda varannan dag i totalt i tre veckor. Efter dessa tre veckor var "nära döden" upplevelsen borta och jag våga mig på längre distanser. Jag ökade till 3 km, men inskränkte mig till 3 pass i veckan. Nu har jag varit fast besluten om att hålla mig kvar i motionerandet, även om skador och krämpor försöker sätta käppar i hjulet på mig. Därav mitt motto: Don’t ever give up!

Tyvärr gav mig motionerandet en bieffekt. Jag utvecklade hjärtflimmer. Fick diagnosen den 14/8 2000, några veckor innan jag skulle ner till Berlin och göra comeback på Marathondistansen. Detta var ett svårt bakslag. Jag hade gått ner från 106 kg till 87 kg i vikt. Den period som följde av hjärtflimmerattacker (i snitt varannan dag) gjorde att träningen blev lidande och väldigt sporadisk. När jag fick diagnosen, så blev jag uppmanad att omedelbart upphöra med fysisk aktivitet tills jag skulle få göra en el-konvertering (man får hjärtat att slå i rätt rytm – sinusrytm) med hjälp av el-stötar. Jag startade med blodförtunnande medicin (Waran). Tiden gick och inget hände. Efter att ha tagit tag i saker och ting själv fick jag äntligen tid för en konvertering. När jag kom dit blev det inget, eftersom jag inte hade hjärtflimmer!! Grundlurad! 3 månader av väntan och stiltje, fullständigt åt helvete. Hade gått upp till 96 kg! Och tappat nästan all kondition. I ren ilska åkte jag hem och det första jag gjorde var att snöra på mig löparskorna och springa ut på en 5 kilometersrunda.

Och sedan dess har jag tränat – whatever it cost. Har fått ställa in många planerade pass på grund av att flimmer har startat. Var även tvungen att kliva ut ur startfållan på ett antal lopp. Bland annat Göteborgsvarvet, 2003. Jag har fått uppleva besvikelsen flera gånger. Jag fick liksom tima in mina träningspass mellan flimmerattackerna. Det gick inte att ha något träningsschema att följa. Det var bara att passa på när man inte hade flimmer. I princip kom attackerna varannan - var tredje dag och satt i ungefär ett dygn. Den längsta jag orkade mäta, höll på i 52 timmar. Jag var inte helt utslagen, men orkade inte träna så länge det höll på. Jag blev mest förbannad när attackerna kom, eftersom som jag visste att det blev tji träning. Det enda positiva var att jag kunde passa på att dricka kaffe. Läkarna hade strängt förmanat mig att undvika kaffe och salt, eftersom det ansågs flimmerutlösande. Men när flimret hade löst ut, då kunde man ju passa på att ta en kopp (eller två). Men någonstans har jag känt att detta inte kommer att vara för evigt. Jag har ändå lyckats genomföra träningar och långlopp, trots mina hjärtproblem. Jag har helt enkelt inte accepterat att detta skall få sätta stopp för mina planer. Jag var på en otal läkarbesök och ett stort antal mediciner provade jag. Betablockerare och allt det där. Betablockerarna var bara att slänga. Det gick ju inte att träna med den skiten.

Den 26/3 2003 kunde jag äntligen få komma till operationsbordet för att göra en så kallad lungvensisolering (ablation). Man går in i ljumsken med katetrar och genom hjärtats kammarvägg till vänster kammare och bränner bort nervområden på sinusknutan. Det absurda är att den 21/3 var jag ute på ett långpass. Då sprang jag 21,1 km på 1.54 och 5 dagar senare, hjärtoperation! Tyvärr blev inte resultatet av denna operation bra. Problemen kvarstod och blev till och med värre. Den 11/6 gjorde jag operationen för andra gången. Första veckan efter var lugn. Men när jag kom hem från sjukhuset så började det igen. Efter att ha varit hemma i 15-20 minuter var det bara att åka tillbaka. Hela veckan kantades av flimmer som kom och gick. Nu misströstade jag för första gången på länge. Hela veckan som följde kom och gick flimmerattackerna som på parad. De var kraftiga och tog verkligen musten ur mig. Kulmen kom den 19/6. Då fick jag en kraftig attack på torsdag kväll. Den höll i sig hela fredagen (vaknade på morgonen med en puls på 150 slag i minuten). På lördag förmiddag den 21/6 beslutade jag mig för att åka in till Sahlgrenska. Kom dit strax innan 10 på förmiddagen. Fick vänta på läkaren till strax innan fem. Vid 18-tiden förbereddes jag på att rulla upp till en avdelning för att ge mig en el-konvertering. Helt plötsligt kändes allting lugnt. Jag tittade på klockan. Exakt 18.45 visade den. EKG:t visade normal puls. Hjärtat slog i sinus. Läkaren konstaterade strax efteråt faktum och jag kunde lämna sjukhuset. Sedan dess har jag varit helt flimmerfri och inte känt nåt. I oktober slutade jag med rytmstabiliserande mediciner och med blodförtunnande i början av november.

Nu kan jag träna obehindrat. Det har gått mycket lättare sedan jag blev kvitt den rytmstabiliserande medicinen. Nu känns det bra. Vad jag har för mål nu kan Ni läsa om på ett annat ställe här. Under min sjukdomsperiod uppträdde jag på forumet puls.se under namnet Flimmerman. Men när jag fick ordning på pumpen och den slog med normal rytm - sinusrytm, bytte jag nick till Sinuslöparen. Så nu vet Ni varför jag kallar mig för Sinuslöparen, eller Sinus kort och gott  - som en del av mina vänner fortfarande kallar mig för. Men numera går jag under namnet Ultrastefan, kärt barn har många namn. Sinus hör jag allt mer sällan.

Mina vänner på det numera nedlagda forumet puls.se har jag mycket att tacka för. Så mycket stöd och uppskattning jag har fått och får där. Puls.se betyder så oerhört mycket för mig. Tyvärr så är puls.se numera ett ganska dött forum. Detta tack vare administratorn där som lät allt förfalla och struntade i ganska tydliga signaler från sina medlemmar. Puls.se är idag ett skolexempel på hur man INTE skall driva ett community. Mina vänner från puls.se träffar jag numera på andra sajter. Nu för tiden hittar Ni mig på jogg.se, ultradistans.se och på Facebook. Jag är till och från på Funbeat, men inte lika frekvent som Jogg.se. Puls har jag totalt droppat, där är jag aldrig nu för tiden. Har bara varit inloggad där några enstaka tillfällen. Så större delen av pulsgänget hittas numera på jogg eller funbeat. Eftersom puls.se är historia, så är numera sinuslöparen också på ett sätt historia och har varit kopplat till min sjukdom. Nu vill jag blicka framåt mot mina stora mål och därför har jag nu bytt profil till ultrastefan i stället. Ultrastefan speglar mer vad jag är idag och vad jag vill. Sinuslöparen, det var då det och tillhör en svunnen tid. Jag går numera under signaturen Ultrastefan, men förr i tiden - på den gamla "pulstiden" var jag även känd som Sinuslöparen eller Sinus kort och gott.

Den 11 maj 2012, kom den stora käftsmällen. Då drabbades jag av en aortadissektion, vilket innebär att den inre kärlväggen i kroppspulsådern (aortan) brast och slets upp. Det höll på att kosta mig livet. Därför är jag tacksam att jag kan sitta här idag och skriva. Denna aortadissektion har mycket starkt påverkat mitt sätt att se på saker och ting, samt inte minst min träning. I skrivande stund håller jag fortfarande på med rehab och kämpar för att komma tillbaka. Och det är om aortadissektion denna webplats handlar om.

Jag har sedan början av 2010 gått på I-trim för att minska i vikt. Denna viktminskning ger nyckel till mycket. När jag sprang Sylvesterloppet nyårsafton 2010 vägde jag 103 kg. I augusti samma år var jag nere på 79 kg. Tyvärr har jag gått upp lite igen till 94 kg efter aortadissektionen, med jobbar åter på att få ner vikten till 77 +-2 kg och den är åter på väg ner. Det gäller ju att inte ge upp. Och så här ser jag ut.

Stefan Manning - Ultrastefan