AORTADISSEKTION - BEHANDLING

Första steget i min behandling var att fastställa diagnos med hjälp av CT och även vilken typ av dissektion. När aortadissektionen konstaterades flyttades jag över från Östra sjukhuset till Sahlgrenska universitetssjukhuset och till deras CIVA-enhet. De hade helt enkelt mycket bättre resurser och kompetens på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Här var jag under konstant övervakning dygnet runt i en vecka. Behandlingen blev i mitt fall helt inriktat på att sänka blodtrycket till under 120/70. Det blev en mycket aggressiv behandling, så till vida att det sattes in en hel del preparat på mig. Jag fick bland annat nitroglycerin intravenöst (via dropp). Till detta fick jag även syrgas via mask med ett ganska högt flöde. Jag hade också en artärkateter i ena handleden. Denna kateter var kopplad till instrumenteringen och visade mitt blodtryck konstant och det behövdes inte mätas med blodtrycksmanschett. Fast föda åt jag inte och jag fick näring via dropp. Vidare mättes alla dryck jag fick i mig upp och stämdes av med det som jag pinkade ut. Jag hade en kateter i mig, eftersom jag inte kunde gå upp och gå på toa. Detta för att säkerställa njurarnas funktion. Som bilden visar låg jag i en vecka och kunde inte röra mig. I nedre delen av bilden skymtar handen med artärnålen. Ser inte kul ut och det var inte kul. Jag kommer inte ihåg så mycket eftersom jag var borta en hel del. Jag fick en hel del morfin som smärtstillande eftersom nitrodroppet gav mig en näst intill outhärdlig huvudvärk. Men det sänkte trycket.

Efter en vecka flyttades jag över till HIA (HjärtIntensivAvdelningen). Efter en kort tid på HIA blev det återtransport till avd 357 på Östra sjukhuset (deras HIA enhet). Tre veckor efter dissektionen tillstötte komplikationer i form av en angina (förträngning) i bukartären som var riktigt smärtsam. Detta föranledde återtransport till Sahlgrenska och en akutoperation där och då sattes det in ett stent (ett slags nätgaller) i bukartären på mig. Dagen efter operationen uppstod nya smärtor och det visade sig att jag även hade fått en infarkt i mjälten som en komplikation av bukartärsoperationen. Detta förlängde min sjukhusvistelse och totalt tillbringande jag 35 dagar på sjukhus innan jag kunde få komma hem.

Ganska snart efter min återkomst till Östra fick jag äntligen ställa mig upp - hårt övervakad, eftersom den intensiva blodtrycksmedicineringen gjorde att jag kunde få kraftiga blodtrycksfall. Det räckte ibland att jag satte mig upp i sängen, så kunde jag få ett blodtrycksfall och bara falla tillbaka. Nitrodroppet satt kvar länge.

Avsikten med eftervården på sjukhuset var, förutom att hålla koll på mig och mina värden, att fasa ut en del av mina mediciner och försöka hitta ett minimum som jag kunde medicinera själv med hemma och samtidigt ge acceptabla mängder. I och med att jag fick börja med stå upp ur sängen, togs katetern bort och jag kunde själv gå på toa. Men allt jag drack noterades och mina toabesök noterades också, men jag mätte inte upp den mängd jag pinkade utan gav en rimlighetsuppskattning av det hela. På Östra fick jag också ligga med en CPAP (en mask som blåste in luft under tryck), detta för att få bort vätska i lungorna och få upp volymen igen. Lungorna hade sjunkit ihop under den första behandlingstiden. Denna körde jag i mellan 30 - 60 min två gånger per dag. Det var som att ligga i en vindtunnel. Jag somnade faktiskt en hel del gånger med denna här. Den vita "korven" under min haka är en CVK (Central VenKateter).

ång

Vidare fick jag också blåsa i en pipa med olika motstånd. Jag kom inte ihåg vad dom kallade den, men den ser nästan ut som en haschpipa och den var en ren träning för att stärka lungorna. Jag skulle blåsa 20-30 gånger och upprepa det 3 gånger. Dom tjatade mycket på mig att blåsa i denna tingest, vilket jag gjorde eftersom jag såg att detta med lungorna skulle kunna påverka min framtida träning. Ganska tråkigt, men nödvändigt och samtidigt blev det lite tidsfördriv.

Så behandlingen var egentligen principiellt ganska enkel - håll ner blodtrycket. Men det jag led av mest under sjukhustiden, var den förbenade huvudvärken, som var mer eller mindre konstant under den period jag fick nitroglycerin via dropp. Vedervärdigt!

När jag väl fick ställa mig upp och gå på toa själv då de tagit bort katetern, blev jag starkt uppmuntrad av personalen att röra mig så mycket jag kunde. I början var jag endast upp några minuter och gick i rummet. efter ett par dagar kunde jag gå ut till samlingsrummet på avdelningen, men jag var så utmattad när jag kom tillbaka att jag somnade direkt när jag hamnat i sängen. Träningen med CPAP:en och haschpipan visade sig ge resultat och jag kunde snart gå ett varv runt avdelningen.

Detta med att gå, skulle sedan bli min melodi. Under min sista vecka stegade jag upp en slinga runt avdelningen, som jag sedan räknade ut baserat på min normala steglängd och fick fram en sträcka på 160 m. Sedan gjorde jag en egen variant på ett tidslopp som jag döpte till Östra 15 minuters. Redan under min första 15 minuters hann jag gå 1020 m. Och fler sådana pass kom det att bli under denna sista vecka. Men ack vad jag var trött efter dessa 15 min. Men att uppe och röra på sig uppmuntrades mycket av personalen. Naturligtvis inte röra sig med mina mått mätt. Min definition skiljer sig radikalt från den definition personalen hade.

Fortfarande är järnkoll på mitt blodtryck och en korrekt medicinering hela grundbulten i min behandling och så kommer detta att vara livet ut för min del. Jag kommer även att göra en CT en gång om året för att se att dissektionen inte spridit sig och att aneurysmen inte har ökat.